trubbel.blogg.se

Jag trodde det var över. Att jag aldrig mera skulle bli så förudmjukad eller slagen igen. Men jag hade fel, jag hade så fel. Jag ska nu berätta med egna ord vad som hände och visa er bilder på mina skador..

 

Måndagen den 8 april, det låg en lapp i våran brevlåda hos mamma. Lappen var till mig. Samtliga ord stog på lappen: "Möt oss där vi sågs sist halv 12 på fredag. Om du inte gör det så hoppar vi på din syster." Tankarna for runt i mitt huvud och jag skakade. Jag hade alltså blivit hotad, igen. Det enda valet jag ansåg att jag hade var att möta dom där. Men det är ju bra att vara efterklok, right? Jag vet ju nu att jag skulle berättat detta för nån och att jag inte skulle gått dit. Men jag är ung och riktigt jäkla dum och fan vad jag har klandrat mig för detta hela den dagen. Men flera folk har sagt att det fattar hur jag tänkte då, så det är väl illafall ett litet plåster på såret.

 

På torsdagen så mådde jag inte alls bra, but still så berättade jag inte för nån. 

Sen så kom ju fredagen. Skolan gick och jag hade praktiskt taget glömt att det var idag jag skulle träffa dom. Men så kom håltimmen och jag blev helt skakig och anfådd. Men jag gick, jag gick dit.

Samma ställe, i den lilla skogsdungen vid tempo i våran lilla håla till stad och de var redan där. Alla 6, 5 killar och 1 tjej. Samma som de andra gångerna. När jag kom dit fram till dom kollade jag bara ner i marken, jag tålde inte att se på dom. Tjejen hånskrattade och gick fram till mig medans jag fortfarande stog och tittade ner i marken och ångrade så att jag hade gått dit och kände mig som en dum idiot. Tjejen sa nått till mig, men minns inte riktigt vad hon sa, hon sa det så lågt, som en viskning. Sen stog hon framför mig ett tag och jag stog fortfanade kvar på samma ställe, blundade och lät de inte se mitt ansikte. Sen gick hon tillbaka till killarna som stog en liten bit bort. De talades vid en snabbis, lågt så att jag antagligen inte skulle höra vad de sa. Sen gick hela gänget emot mig.

"Vad duktigt av dig att komma hit Jonna" sa hon. Jag vägrade att titta på henne. "Ibland kan vi faktiskt vara snälla" sa en av killarna. Utan att jag märkte av det så hade killarna rört sig bakom mig och stog nu bakom min rygg. "Vi ska bara göra en sak till innan vi låter dig vara, sen får du gå och vi lämnar dig ifred" sa hon.

Jag tittade upp på henne samtidigt som killarna greppade fasta grepp om mig och tjejen gav mig ett leende. En hand flög upp över min mun och dom höll i mig hårt. Jag försökte hopplöst att vrida mig ur deras grepp och skrika/göra ljud det bästa jag kunnde. Men när jag insåg efter ett tag att det var lön löst så höll jag bara tyst och stog där och kände mig som den minsta människan på jorden. Jag tittade på tjejen som tog fram nått litet och hon log och förde föremålet emot mig. Mitt huvud höll de fast i ett hårt grepp så jag blundade och kände hur hon tryckte det vassa lilla föremålet mot min kind och skar upp en "repa" i den. Hon gjorde det igen, igen, igen igen och igen. På flera ställen i mitt annsikte och ca 3stycken på min hals.Det gjorde ont och tårar föll ner från min kind. När hon var klar tittade jag på henne, hon log, de släppte mig och stack och där stog jag. Med sår i ansiktet och på halsen.

 

Jag stog där ett tag och bara blundade. Men sen insåg jag att jag måste gå tillbaka till skolan. Så jag ringde min kompis som mötte mig och vi tog reda på en lärare. Sen kördes hela karusellen igång igen. In på polis föhör (ska även till skövde idag på förhör igen då de filmar mig med videokramera/videokameror det jag berättar om), in på sjukhuset för att dokumentera skadorna och sen hem. Jag fattar fortfarande inte att det hände igen och det är så jobbigt.

Jag vill härmed bekämpa all mobbning, våltäckter, misshandlar and you name it! Jag tänker stå upp för mig själv nu och tänker fan inte låta någon tryka ner mig igen. Ingen ska få göra folk lika illa som dom har gjort mig för hemskt är bara förnamnet till vad det är. Även fast jag mår sjukt dåligt ska jag försöka fortsätta kämpa och skriva mycket om min såklallade "rehabilitering" här på bloggen så att andra utsatta kan läsa och även andra som inte blivit utsatta för sånthär. 

 

Jag hoppades att det var över men nu vet jag varken ut eller in längre. Jag hoppas innerligt att detta var sista gången de gjorde illa mig eller nån annan. Jag är 15 och har blivt misshandlad 3 gånger, 2 gånger för mycket.

 

Jag tror nästan ingen kan gissa vad som faktiskt hände den dära dagen i augusti eller den dagen i september när jag skulle gå hem från skolan. Inte äns i min vildaste fantasi kan jag tänka mig att detta faktiskt hände mig, detta är ju bara sånt man läser om. Det händer ju inte mig..eller

Vi håller oss nu till fakta och sanning. Jag kommer inte lämna några namn men jag kommer skriva om allt, från början till slut och människorna som gjorde detta få ta smällen.

 

Den 30 augusti 2012..jag och min närmsta vän och klasskamrat har bestämt oss för att gå till bowlinghallen. Där vi brukar hänga, där folk hänger. Vi ställde oss utanför och snacka ett tag. Efter en stund kommer det ett gäng med människor och ställer sig vid oss utan att säga något, bara ställde sig där. Jag har aldrig sätt dom förut men de står ändå där. Tillslut ber de mig att gå med dom för dom vill snacka med mig, jag säger nej för jag känner ju inte gänget. Jag vill vända och ta min kompis och gå till våran lektion som började strax. När jag försöker dra med henne så säger hon till mig att gå med dom " dom vill ju bara snacka". Jag lyssnar och litar på henne och går med dom vilket jag inte skulle gjort. 

De ställer mig mot en vägg och ställer sig runt om mig. De börjar säga saker till mig, att jag ska sluta trackasera kompisen, sluta springa ute på stan på nätterna och supa, sluta ligga runt med killar osv. Vad det säger är egntligen obetydligt men sitter i min hjärna. Jag säger till dom att det dära har dom fått om bakfoten, jag skulle aldrig hålla på så. Men de slutar inte, de fortsätter att skrika saker till mig. De var 5 ganska rejäla killar och en liten tjej mot mig. Tjejen hetsar killarna och säget "men gör nått då! ska ni bara stå här? slå henne!". Jag försöker tränga mig därifrån men de tar tillbaka mig och håller upp mig mot väggen. När ingen reagerar eller gör nått går tjejen fram och knäar mig i magen, ganska hårt så jag tappar andan. Viker mig dubbelt och chippar efter andan. Reser mig upp och går ut från ringen. De följer efter mig och jag väljer att stanna och vänder ryggen mot dom. En utav dom tacklar mig hårt i ryggen så jag faller över ett räcke, jag hinner som tur var ta emot mig med händerna och ska ställa mig upp när nån annan skuter undan mina ben så jag trillar backlänges och slår i huvudet i asfalten. Jag ligger på marken ett tag och försöker återhämta mig innan jag går till lektionen där resten av klassen står och väntar. Ingen har sätt vad som har hänt, men jag möter min kompis ansikte som följt med mig till bowlinghallen med ett flin på läpparna.

 

Den 18 september 2012..hade jag slutat skolan och ska gå hem. Jag har gjort en polisanmälan på gänget och mår riktigt dåligt psykiskt. När jag kommer till en liten skogsdunge som jag går igenom ser jag dom igen. Jag vänder snabbt på klacken och går med raska steg åt andra hållet. De hinner tyvärr se mig och hinner ikapp mig och drar in mig bland buskarna. Där börjar dom åter igen skrika åt mig och kalla mig ännu värre saker än sist. När jag inte reagerar så puttar en av killarna kraftigt ner mig på marken. Ensam och försvarslös ställer sig alla 6 personerna och sparkar hårda slag mot min kropp. De spottar på mig och hånskrattar. Efter ett tag som känns som en evighet slutar dom. Jag ställer mig vingligt upp på mina onda ben och bestämmer mig för att springa. Jag hinner inte långt innan två av killarna är ifatt mig och tar tillbaka mig. De håller i mig fraför tjejen och hon ler mot mig. Sen lyfter hon sin hand och matar ett slag mot ansikte på mig sen ett till. Åter igen knäar hon mig i magen, jag viker mig dubbelt och de slänger ner mig på marken och lämnar platsen med ett skratt.

 

Händelserna har fått mig att tvivla väldigt mycket på personer nu. Jag vågar inte länge öppna mig lika mycket för vem som hällst. Jag gjorde en polisanmälan där jag har varit inne på förhör 2 ggr. De tog in min "kompis" på förhör men hon vägrade säga något och nekade till händelsen. Eftersom polisen inte har några bevis att gå på så har utredningen lagts ner och jag står här ensam och ovetande om vart mäniskorna är. Jag vet inte fall de kommer dyka upp igen och vad de då kommer att göra. Jag går fortfarande i samma klass som min "kompis" och lider igenom varje dag. Jag gillar inte att titta åt henne då jag kan få "flash backs" och höra deras röster i mitt huvud. I speciella sammanhang kan detta förekomma också. Jag har varit hos en psykolog men det funkade inte för mig. Min "kompis" föräldrar och hon själv känner sig på hoppade och aknklagde för nått hon inte gjort. Då vill jag passa på att säga att den dagen den 18 september skulle jag ändast gå hem när de hoppar på mig utan anledning. Jag om nån borde känna mig påhoppad.

Jag mår betydligt mycket bättre nu än förut men det finns vissa dagar då jag knappt orkar gå upp, bara vill gå upp i rök och hoppas att jag aldrig ha existerat. Detta är något som alltid kommer att söka upp mig och alltid kommer att göra ont. Jag vill ALDRIG vara med om det igen och jag hoppas att aldrig nån annan får det häller. Jag har anklagat mig själv för detta och tänkt "jag kanske förtjänade det". Gråtit mig till sömns flera nätter, legat vaken flera nätter, varit arg på mig själv osv. Jag har missat skolan allt för mycket och hamnat REJÄLT efter. Jag vågade inte komma till skolan, jag tänkte att de skulle vara där och vänta på mig. Jag ville inte möta min kompis ansikte och jag ville aldrig mera gå till bowlinghallen. Jag trode att alla mina vänner hatade mig och såg mig som nån leksak man kunde slå på.

Jag har gått förbi folkmassor och fått hört de säga "sluta lipa du förtjänaden det" "ditt missfoster, det var rätt åt dig" "hoppas dom kommer igen, 2 ggr var en gång för lite" "du hade tur som inte blev mera skadad, det hade du förtjänat". Jag föröker att inte tänka på det och låter det bara rinna av mig, men det är svårt..jättesvårt.

 

Vill även passa på att tacka Emma, hon har stått där från början till nu och kommer förhoppningvis stå där för mig i framtiden. Det var henne jag berättade för om misshadeln, hon sa åt mig att polisanmäla när jag inte ville de och hon övertygade mig. Pratat med mig gråtandes i telefon och suttit på min sängkant när jag som mest behövde det. Har alltid funnits där även fast jag bettätt mig illa, hon vek inte ifrån och det är jag glad över. Alla andra som har hjälpt mig genom detta och hjälper mig genom detta ska ha ett stort tack! Ni vet vilka ni är! 

Tack för era fina kommentarer igår på inlägget och tack Nellie! Jag hoppas kunna öka mina betyg igen och klara mig igenom 9an för att sedan börja på Estet programet här i Mariestad. 

 

Jag blev grovt misshandlad, 15 år och misshandlad. En händelse jag aldrig mera vill vara med om!